9 månader tar det att bli till men blott en tiondels sekund slocknar det på - kapten röd
kan inte fatta hur många gånger jag har grinat de senaste dagarna. att jag egentligen om jag inte haft så tur som jag haft kunnat vara död, inte kunnat sitta här och skriva. 9 månader tar det att bli till men blott en tiondels sekund slocknar det på - kapten röd, 1.000.000 nollor. mer sant kan det inte bli men nu sitter jag här hel skinnad men mörbultad till tusen och så glad att jag lever!
jag har haft så skumma drömmar också antingen har jag haft drömlösa nätter eller så har jag drömt om konstiga saker inte om olycka direkt men att jag skadat mig. drömde att jag fått två hål (ja, karies hål!) i tanden som det har ilat i och att jag hade en spricka i den. sen drömde jag att jag satt i rullstol men jag var helt frisk, sen så hade jag en alldeles blå och svullen fotled som om den var bruten men det var den inte, och helt plötsligt jag var ju ute och cyklade med min syster!
vet inte hur länge jag kommer behöva stanna hemma från skolan. vill inte att det första jag gör är att börja grina eller springa ut från lektioner för att jag inte orkar med eller få höra allas frågor om olyckan, jag som knappt klarar av att tänka på mina minnen och få flashbacks!
jag som brukar vara så stark, brukar aldrig gråta eller vara ledsen. men nu kan jag inte undgå att vara ledsen men samtidigt så glad över att situationen inte blivit värre. men det är svårt, jätte svårt att inte tänka på vad som har hänt och ännu svårare att höra andra prata om det. min omgiving är också fortfarande chockade och man måste kanske prata för att få bort det så jag klandrar dom inte.
jag känner också att jag kan inte hålla saker och ting inom mig, det är därför jag skriver. kanske inte om olyckan men hur jag känner mig det känns som om alla vill veta det hela tiden, hur det är med mig, hur känns det? jo, jag är lite psykist instabli just nu så jag är lite ledsen nu och då. men jag är tacksam och jag kommer nog känna mig bättre men jag blir inte bra över en natt, tiden läker alla sår visst är det så? men jag kan inte heller lotsas att inget har hänt.
//maja
jag har haft så skumma drömmar också antingen har jag haft drömlösa nätter eller så har jag drömt om konstiga saker inte om olycka direkt men att jag skadat mig. drömde att jag fått två hål (ja, karies hål!) i tanden som det har ilat i och att jag hade en spricka i den. sen drömde jag att jag satt i rullstol men jag var helt frisk, sen så hade jag en alldeles blå och svullen fotled som om den var bruten men det var den inte, och helt plötsligt jag var ju ute och cyklade med min syster!
vet inte hur länge jag kommer behöva stanna hemma från skolan. vill inte att det första jag gör är att börja grina eller springa ut från lektioner för att jag inte orkar med eller få höra allas frågor om olyckan, jag som knappt klarar av att tänka på mina minnen och få flashbacks!
jag som brukar vara så stark, brukar aldrig gråta eller vara ledsen. men nu kan jag inte undgå att vara ledsen men samtidigt så glad över att situationen inte blivit värre. men det är svårt, jätte svårt att inte tänka på vad som har hänt och ännu svårare att höra andra prata om det. min omgiving är också fortfarande chockade och man måste kanske prata för att få bort det så jag klandrar dom inte.
jag känner också att jag kan inte hålla saker och ting inom mig, det är därför jag skriver. kanske inte om olyckan men hur jag känner mig det känns som om alla vill veta det hela tiden, hur det är med mig, hur känns det? jo, jag är lite psykist instabli just nu så jag är lite ledsen nu och då. men jag är tacksam och jag kommer nog känna mig bättre men jag blir inte bra över en natt, tiden läker alla sår visst är det så? men jag kan inte heller lotsas att inget har hänt.
//maja
Kommentarer
Postat av: ullis
fint skrivet maja -KRAM
Postat av: mos
skulle vilja säga att jag förstår men det gör jag nog inte, jag kan inte ens tänka mig in i den sitsen du är i, eller hur det känns. jag är bara så jävla glad över att du klarade dig.
Trackback
